För ett tag sedan läste jag
det här inlägget och blev väldigt avundsjuk. Vilken lycklig kompis och vilken fin present, tänkte jag. Inte hade jag en tanke på att presenten var till mig för att jag klippte av mitt bästa måttband av misstag för ett tag sen och sen inte kunnat hitta någon bra ersättare.
Igår sågs vi i virkjuntan för att bli intervjuade av SVT (mer om det en annan gång) och då halar hon fram det finaste paketet ur väskan, med det finaste måttbandet! (Dessutom är det precis lika bra som det jag en gång hade).
Inte nog med det. Jag fick en
fin award av henne för ett tag sedan, med den finaste motiveringen jag fått. Tack allra käraste Salta Böna! Jag hoppas att ni alla har lika fina sykompisar. Och förlåt för att jag har varit seg med att svara på utmärkelsen, bloggandet går lite trögt just nu.
Men awarder är inte bara grädde på moset, körsbäret på toppen. Det kräver även en motprestation. Den som uppfunnit den här vill att man ska:
Svåra saker alla tre, men jag försöker och det finns ingen rangordning
Tända ljus på hösten
Kramar
Nya kompisar som jag snubblat över på sistone, som kanske har funnits där vid sidan länge men som visat sig vara ovärderliga.
För mig är det helt omöjligt att välja ett favoritfoto. Jag väljer att visa ett som jag tog för ett par dagar sedan. Inte för att fotot i sig är något speciellt alls utan för att det visar syskonkärleken mellan mina barn.
Den sista uppgiften passar jag på den här gången. Tack alla ni bloggare som inspirerar mig oavsett om ni är sybloggare, familjebloggare, inredningsbloggare, politiska bloggare eller bara helt vanliga galna bloggare.
*
Men vet ni: alla goda ting är tre. Det bästa med Saltaste Bönan är inte presenten eller de fina orden när jag fick awarden. Det bästa med henne är att hon när som helst kommer in genom min dörr med väskan full av pysselgrejor och med massor av ny inspiration.
